En vecka och två dagar innan jag kan lämna det här igen.
Hade verkligen överskattat Stockholm. Så mycket som jag saknat det och så lite som det faktiskt var värt.
Att vara med A är såklart hur bra som helst. Men jag är rädd att han vill något jag inte vill. Att han vill ha något jag inte kan ge.
Jag är inte monogam.
Det tog mig ett tag att förstå det. Varför jag var så olycklig när jag borde vara glad.
Jag trivs inte med att bli bunden och bara för jag tycker om någon behöver det inte betyda att jag inte kan tycka om någon annan.
Och att hindra det gör ju ont och varför skulle jag vilja gå igenom det?

Okej, min panikångest attack jag hade igår var för oväntad för att den ska räknas, men jag tror jag har blivit bättre på att hantera min deppighet. Ni vet den där som bara lägger sig som ett tjockt klibbigt täcke över en.
Den är kvar och ligger där. Men jag kan hantera den. Min logiska sida har tagit över kontrollen.
Deppigheten är bara kemisk obalans. Den är lika verklig och lika ond. Men när jag lyckas vara rationell och logisk med den är den iaf lättare att inte låtsas om.
Lättare att fejkle, lättare att fejkskratta, bara lite lättare helt enkelt.

Alltså något intensivt. Det känns som jag går runt med öronproppar och bomull runt hela mig. Får liksom bara svaga känningar av allting.
Har ingen passion, inget hat, ingenting som jag riktigt kan känna

No you are!
Försöker verkligen låta bli att tänka på hur värdelös jag är men det går fan inte. Känner mig helt jävla handfallen.
Vill vara bäst, bäst, bäst. Nu. Inte sen, "när jag kommit in i det", jag vill vara bäst nu.

Ughn. Varför är hjärnan så konstig?
Jag var med en kille för ett tag sen som inte slutade ge mig komplimanger och sa massa fina saker om hur jag såg ut och hur min kropp såg ut.
Men det funkade inte.
Det blev snarare tvärtom.
För ju fler komplimanger han gav mig desto mer blev jag medveten om hur jag såg ut.
Jag önskar att jag kunde ta bort den medvetenheten fullstädigt. Jag vill inte att varje minut ska vara fylld av tankar om hur jag ser ut. Om jag är tillräckligt bra. Om jag är tillräcklig. För det är jag aldrig

Oj, jag mår inte så bra. Andra dagen i rad jag är hemma innan sju på jag vet inte hur länge och jag hinner tänka efter. Känna efter.
Trivs bättre i det där höga tempot. När jag bara hinner göra. Inte känna.
Men de har lett till lite dumma saker nu också. Legat med en kollega. Vi har snackat och han tror jag vet att jag inte vill ha något i framtiden och jag vet att han inte vill ha det.
Så inget trubbel där.
Men kom igen, hur utsvulten på närhet är man inte då?

Döm mig inte, jag orkar inte det nu.
Puss