Ätit som en gris har jsg också.

Så ser även ut som en. Så sjukt jävla värdelös.

Kan jag inte få börja om? Som inte är så här jobbigt. Det är för tungt, för mycket.

Behöver ett försprång.

Måste börja ta ansvar för skiten jag äter. Inte skylla det på saker

Det är så konstigt att vara här när ingen annan är det - i alla fall på morgonen. Händer ju mig hela tiden att vara själv på kvällen men det är en helt annan grej.

På morgonen känns det befriande. Som om allt kan hända. Gå till kaffemaskinen och allt är så där tyst. Lugnt. Långsamt.

Trycka på kaffeknappen och snart hålla en varm rykande kaffekopp i handen.

Dom där tjugo minutrarna innan kollegorna börjar välla in är bland det bästa som finns. Som att tiden står stilla

Senast jag kom ihåg att jag gjorde det gick jag fortfarande i skolan.

Skillnaden då var att jag låg kvar, låg i sängen i två veckor.

Det är samma känsla nu, samma otroliga tomhet. Men jag har varit på jobbet. Det känns overkligt, som att det inte stämmer men jag har varit där.

Jag har tittat A i ögonen, skrattat med honom när han säger dom mest konstiga sakerna. Det känns inte som jag är där. Tror vi pratade om Game of Thrones igår. För visst såg jag den? Minns inte vad som hände. Verkade minnas då i alla fall. Eller så låtsades han.

Pratade med K igår till två tiden på natten. Han är så himla långt bort. Inte för att han hade kunnat hjälpa mycket om han var här.

Men nu har jag ingen.

F kom ju visserligen hem tillslut i söndags men hennes B var med. Inte för att hon hande kunnat hjälpa mycket ändå även utan B. Men har inte sett henne sen måndags morse ändå, när vi åkte till jobbet tillsammans.

På fredag ska jag träffa mitt nya jobb.

Inte som det är nu, det går bara inte.

Jag behöver att du håller om mig, att du inte lämnar mig. Jag behöver dig fastän jag inte orkar att vara stark.

Det gör så fruktansvärt, fruktansvärt ont.

Det går helt enkelt inte.

Ibland tror jag att jag mår så otroligt mycket bättre och delvis kan jag erkänna att det gör jag. Jag har inte samma ångest som jag hade för lite mer än ett och ett halvt år sen. Jag har ångest. Men långt ifrån samma.

Det finns ingen kvar från då. Förutom Cupcake.

Människorna jag umgicks med varje dag är borta. Till och med M.

Jag har nästan alltid stört mig på M. Men jag trodde tillslut aldrig att det skulle hända att jag skulle kunna stöta bort henne. Hon var där när jag mådde som sämst. Vi träffades inte på nästan ett halvår. Hon såg mig gå ner 15 kilo ocu inte säga något. Försvara mig när folk var på mig.

Hon var väl lite som en förälder - i total förnekelse om hur sjuk jag var. Och kanske fortfarande är.

Hon kanske inte visste hur hon skulle bemöta mig. Hon hade ju varit med några av gångerna jag hamnat på badrumsgolvet skakande av terror. Skakande av ångest.

Men aldrig tog hon upp det. Det förundrar mig