Rädd.

Jag hatar när jag blir så här.
När jag flyr från kontakt. För när jag gör det är det som om min kropp vet att något kommer hända. Det är en jättekonstig känsla. Det är som blodet liksom bubblar. Så som jag tänker när folk säger "sprudlar av glädje" ungefär så känner jag i blodet, fast inte glädje.
Stänger av mobilen, loggar inte in på msn eller någon annanstans där jag vet att folk kan veta att jag är där.
Det är därför jag älskar bloggen så mycket. Jag kan vara inloggad här utan att personer vet att jag är här. Såklart vet ni ju att jag är här så fort jag lagt upp det här. Men grejen är att det vet ni inte. Jag kan ha klickat ner sidan sekunden efter jag skickat det.
Här känner jag mig säker.

känner igen känslan bloggen funkar som en safeheaven för mig.., kan babbla om allt möjligt utan att nån verkan kränker eller frågar varför?..



visst nojiga antiproana..idioter som fläckar ner internet finns ju överallt., men annars finns det inget bättre kick än att veta att det finns tusen tjejer som kämpar lika hårt.



Nu vart det mycket..men hoppas du fortsätta och hoppas allt ordnar sig för dej, verka gå igenom en tuff tid., lycka till.

ändå tycker jag du kan vara inne på msn så jag kan vara säker på att du lever. <3 fin är du

Känner verkligen igen mig i det där, sjukt jobbigt. Vågar inte ens ha msn längre, loggar aldrig in på facebook och slänger mobilen under madrassen när den ringer. Sen sitter man och undrar varför man är ensam liksom...

Babe, jag blir orolig.

Men ta hand om dig <3