Fan va jag behöver någon. Har blivit sjukt klängig, eller jag känner mig klängig. Behöver någons uppskattning annars bryter jag ihop, fan va patetiskt.
Det borde inte vara så svårt men det är det. Allt känns fel just nu och blodet i mina armar sticker och bubblar. Fasaden jag byggde upp igen, som var så jäkla svår att få upp känns som den faller igen. Och jag får panik.
Jag vill inte sitta inne på mitt rum hela dagen och vara för rädd för att ens sätta ner fötterna på golvet. Jag vill inte det. Men det kommer krypandes.