En vecka och två dagar innan jag kan lämna det här igen.
Hade verkligen överskattat Stockholm. Så mycket som jag saknat det och så lite som det faktiskt var värt.
Att vara med A är såklart hur bra som helst. Men jag är rädd att han vill något jag inte vill. Att han vill ha något jag inte kan ge.
Jag är inte monogam.
Det tog mig ett tag att förstå det. Varför jag var så olycklig när jag borde vara glad.
Jag trivs inte med att bli bunden och bara för jag tycker om någon behöver det inte betyda att jag inte kan tycka om någon annan.
Och att hindra det gör ju ont och varför skulle jag vilja gå igenom det?

Okej, min panikångest attack jag hade igår var för oväntad för att den ska räknas, men jag tror jag har blivit bättre på att hantera min deppighet. Ni vet den där som bara lägger sig som ett tjockt klibbigt täcke över en.
Den är kvar och ligger där. Men jag kan hantera den. Min logiska sida har tagit över kontrollen.
Deppigheten är bara kemisk obalans. Den är lika verklig och lika ond. Men när jag lyckas vara rationell och logisk med den är den iaf lättare att inte låtsas om.
Lättare att fejkle, lättare att fejkskratta, bara lite lättare helt enkelt.