Nästan två år senare från att jag startade den här bloggen.

Det var för ett år sedan jag började bli mindre och mindre aktiv på bloggen. Jag orkade inte med mer pro ana och hur alla kände att det gick så lätt. Jag klarade inte av att jag mådde skit och bara gick upp i vikt, klarade inte av att jag inte kunde leva upp till den bild jag skapat av mig själv.

Har mått sämre men den perioden i mitt liv var fan i mig inte kul.

Två år sedan då?

Då var jag relativt ny till pro ana, eller jag hade läst mycket men inte varit med i communityn så att säga. Två år sedan fick min äs flyt av pro ana. För första gången i mitt liv kände jag mig inte ätstörd. Jag var med i en gemenskap, ni visste hur jag kämpade och ni kämpade med mig. Allt kändes så himla rätt. Det var inte längre tugnt för nu hade jag människor att dela min värld med. En värld där fasta i en vecka inte var konstigt, det var något fint. Det var något alla ville göra.

Tillbaks till nu. 25e Oktober 2010.

Jag bor inte längre hemma.

Jag går inte längre i skolan.

Jag har ett helt annat liv.

Vissa perioder tänkte jag nästan att jag hade blivit frisk.

Var det så enkelt som alla hade sagt?

Kunde man faktiskt växa ifrån sin ätstörning.

Hade jag gjort det?

Nej.

Jag hade bara knipit ihop min ögon så hårt jag kunde. Låtsas som ingenting. Jag såg fettet, fick ångest över det. Fick ångest hela tiden.

Men samtidigt reflekterade jag inte.

För jag åt fortfarande.

Jag är normalviktig.

Nu har jag äntligen öppnat mina ögon igen. Nu ska jag bli av med ångesten över fettet för det är den lättaste att bli av med.

Nu fan.