Trött.

Dag två.
Jag vet inte om jag orkar med pro-ana längre. Ibland vill jag att det bara ska vara jag och min ätstörning. Känns som jag tappat fokusen.
Nej jag vet inte. Jag har tappat bort mig själv.

Sådär har jag med tänkt. Väldigt länge.. Jag och ätstörningen, själva. Bara.

Men det är så mycket man skulle sakna. Men samtidigt går det oftast som bäst när man är själv.



Ta hand om dig fina lilla vän.

i hear ya...

Ibland börjar man fundera. Men personligen har det blivit så stor del av mig själv att jag aldrig skulle kunna lämna rörelsen nu..