Jag borde som vanligt dra till skolan. Men jag orkar inte. Jag sa klart och tydligt till T att jag skulle gå. Han frågade till och med flera gånger, som om han tyckte att jag inte ska gå.
Ångest, ångest, ångest.
Ångesten har inte ens med mat att göra längre, eller såklart har jag den också men nu känns det som innan jag flyttade hit. Ett konstant svart hål i magen som suger i sig ångest. Just lovely.
T frågar mig varannan minut hur jag mår. Börjar bli rätt tjatigt. För det jag vet ju inte, eller ibland vet jag och då säger jag det. Men oftast är ångesten bara där och jag har ingen aning om varför men den biter och river sönder mig.
Han måste dessutom ha ett  "ordentligt" svar. Det räcker inte med att säga "jag mår okej" eller "jag är trött". Vilket är sjukt frustrerande för jag vet inte mer än så. fan.